Vilken av ovanstående överskrifter som passar bäst in på det intryck man får när man läser följande artikel i tidningen Dagen får läsaren själv bestämma. Ni kanske tycker att det snarare är rättskaffens?
Det handlar kort och gott om medlemmar av frikyrkor som förfäras av intåg av diverse nyandliga strömningar inom kyrkoväsendet, såsom yoga, meditation qigong etc. etc. Låt mig klargöra att jag inte heller har mycket till övers för dessa rörelser, men till skillnaden ifrån de frikyrkliga i artikeln så är jag inte heller någon hycklare. Vi pratar om människor som tror på andar (eller åtminstone en sådan), att döda kan återuppväckas, att en sedan 2000 år gammal människas kropp och blod kan förtäras som snacks (tidernas återvinning eller en form av kannibalism?) och att tungomålstalan är småtrevligt till kafferepet. I artikeln säger man att man är "orolig över utvecklingen", att "ger man lillfingret så tar det snart hela handen". Jag antar att man är orolig för konkurrens. Eller vad menar man egentligen?
Ytterligare en (skrattretande?) passage lyder:
Efter de mer allmänna orden blir Evy Juneswed mer konkret i sin kritik, angående kristen djupmeditation i allmänhet ("det måste vi varna för, det räcker väl att meditera utifrån Guds ord?")Menar Evy att vi skall inskränka yttrande och till och med tankefriheten, eller anser hon sig själv veta vilken den enda rätta formen av religionsutövande är?
Radband har inte Evy heller mycket för:
- Och så är det ett radband, och detta lärs ut av pastorer och präster... radband har sina rötter i yogan - bara det skulle väl räcka för att vi inte ska befatta oss med det?I slutet av artikeln blir det direkt allvarlig. Nästintill en fientlig stämning infinner sig:
När pausen börjar stegar en man fram, frågar om jag är från Dagen och förklarar att denna konferensdag är "starten på en gräsrötternas gerillakrig".Jesus som actionfigur lär få ett rejält uppsving.
Andra bloggare om religion, ateism,sekulärism,Tidningen Dagen,Nyandlighet, humanism, frikyrkan