Inlägg
Den frågan skulle jag vilja ställa till Elaine Storkey författararen av en artikel i gårdagens Dagen samt till Anders Gustafsson som skriver en utrikesblogg på samma tidning.
I England har kyrkan lagt sig i den regelrätta politiska gången i en debatt gällande lagstiftning inom exempelvis stamcellsfrågan. Vad vi "militanta sekulärister/ateister" (som jag inte riktigt vet vad det är) vill är egentligen inget annat än att olika religiösa samfund skall hållas utanför den politiska sfären i det att ingen religion skall tillåtas påverka lagstiftningen, något som de militanta evangelisterna på tidningen Dagen verkar ha svårt att förstå. Staten och lagstiftningen skall vara fullständigt neutral i religionsfrågan och alla skall ha rätt till religion samtidigt som alla skall ha rätt till frihet från religion.
Att lagstifningen kring exempelvis rätt till föräldraskap genom konstgjord befruktning skall bestämmas av någons relika moralstandard från bronsåldern är för mig att skända denna frihet. Vidare hävdas i artikeln att de religiösa krafterna i parlamentet skulle vara garant för en korrekt etisk debatt. Är det upp till kyrkan att definiera vad som är en korrekt etisk debatt?
Den här snutten i artikeln:
Om det finns ödesdigra brister i religiös fundamentalism, så finns det också avgörande svagheter i den militanta sekularismen. Här finns likheter kring det absoluta och exklusiva, liksom i att vara fångad i sitt självrättfärdiga försvar.
Hade nog mått bra av en förklaring. Känns inte som helt självklar kritik i mina ögon. Är det något jag som sekulärist tar fullständigt avstånd emot så är det absolutism, i att göra absoluta uttalandet kring någon fråga. Jag påstår exempelvis inte att den kristna guden inte finns, bara att hans existens verkar vara ytterst osannolik.
Andra bloggares om Tidningen Dagen, Stamcellsforskning, Konstgjord befruktning, Fundamentalism, Ateism, Militant Ateism, Sekulärism, Etik, Religion, Moral
onsdag 9 april 2008
Vad är en militant sekulärist?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Svenska Akademins ordlista säger att "militant" betyder kämpande, stridande eller stridbar. Det var också vad jag menade när jag skrev det.
vänlig hälsning
//Anders
Hej Matte. Du skriver i din blogg: "... alla skall ha rätt till religion samtidigt som alla skall ha rätt till frihet från religion. Att lagstifningen kring exempelvis rätt till föräldraskap genom konstgjord befruktning skall bestämmas av någons relika moralstandard från bronsåldern är för mig att skända denna frihet."
Jag undrar: vem är enligt dig lämplig att stifta lagar?
Religion medför ju en viss ideologi och moral precis som brist på religion (ateism). Jag trodde att demokratin var just detta, att olika ideologier, på fredligt sätt, får kämpa med varandra om spelrummet (den klassiska demokratiska idén om att "jag håller inte med dig om vad du säger, men jag skulle kunna dö för din rätt att säga det"). Därför kan det väl ur demokratisk synpunkt inte vara ett större problem om en religiös övertygelse får mig att rösta för/emot ett visst lagförslag, än om en ateistisk övertygelse gör det? Problemet uppstår väl först när en part vill hindra den andre från att avge sin röst (t ex för att den är baserad på "fel" ideologi), oavsett om förtryckaren är religiös eller sekulär fundamentalist ("militant"?). Något som jag tycker att du är snuddande nära, när du vill få den religiösa delen av världens befolkning att tänka bort sin ideologi när det kommer till politiska frågor ("ingen religion ska tillåtas påverka lagstiftningen").
/Johan.
Johan är mitt i prick i sitt resonemang. Problemet blir lite grand hur man skulle kunna hitta någonting som är "bättre" och mer lämpat att besluta i frågan? Om demokrati innebär att vi alla är lika mycket värda och allas åsikter (oavsett bakomliggande tro/åsikt som ateism eller fundamentalism) är lika så har vi problem. Demokratin är det bästa vi har, men den säger också att så länge du har rösträtt är du "lika bra/duktig" som vem som helst. Och vi känner alla någon som vi vet är alldeles för dåligt insatt i politik, men som ändå går och röstar på något skitparti. För det finns väl bättre och sämre partier, och de som är mer lämpade att styra landet än andra?? Eller ska vi i demokratins namn likställa sverigedemokrater, nazister, sossar, moderater och alla andra som lika bra eller lika lämpade att styra Sverige?
Jag anser att det finns, och måste finnas gradskillnader. Så... vem sätter vi på toppen som mest lämplig att bestämma? Mig så klart :-P
Nej jag argumenterar inte mot demokrati, men demokrati fungerar faktiskt bara bra om ledarna är någotsånär bra, har bra intentioner och folket är någotsånär kompetenta. Det krävs en vilja till förändringar och förbättringar och det krävs en viss personlig mognad eller utveckling för att det ska kunna gå.
Alltså får Matte VISST fog i sitt argument... om någon har en riktigt absurd och förlegad eller narcissistisk världsbild, ska den då på lika vilkor kunna konkurrera ut alla andra och bestämma? Lite grand som att en diktator ska vinna ett demokratiskt val och sen införa diktatur... medan vi står och ser på och alla säger "ja, det var ju ett demokratiskt val... jaja, vi kommer igen om fyra år."
Kul med lite diskussion. Tack för svaret Anders! Jag undrar bara om svenska akademiens ordlistas relativt pacifistiska förklaring är den som folk kommer att tänka på när ordet används. Stridbar och stridande åsyftar också möjligen på viljan att ta till våld. Det är naturligtvis int e något som vi militanta sekulärister kan tänka oss. Jag hade därför sett ett annat språkbruk och kommer därför illa bums att sluta använda ordet, även om er militanta evangelister, whoops... nu får jag sluta :)
Hej igen Matte,
vet inte om jag är så stridbar - men är säker på att jag inte är en evangelist :-)
Men om det du menade med frågan var att ordet "militant" riskerar att leda tankarna fel - som om nån vill ta till vapen - så förstår jag din poäng.
Uppskattar ditt respektfulla tonläge.
vänlig hälsning
/Anders
Vill spinna vidare på Jens tankar.
Jag har också funderat på det du säger: "om någon har en riktigt absurd och förlegad eller narcissistisk världsbild, ska den då på lika villkor kunna konkurrera ut alla andra och bestämma? Lite grand som att en diktator ska vinna ett demokratiskt val och sen införa diktatur... medan vi står och ser på och alla säger ja, det var ju ett demokratiskt val... jaja, vi kommer igen om fyra år.".
Men visst brukar man prata om att riktiga demokratier bör innehålla skydd för minoriteter så att de inte blir utsatta för "majoritetens förtryck"? Här någonstans bör väl kärnan ligga tycker jag. Den gamla liberala tanken att ”så länge som jag inte skadar någon annan så har jag rätt att leva mitt liv som jag vill”. Och det borde ju kunna passa både urkundstroende religiösa och ateister. Båda får rätten att leva och predika sina ideologier, men bör inte via lagstiftning som berör livsstilsfrågor påtvinga andra sitt synsätt (kräver väl inte jättemycket inlevelseförmåga att förstå obehaget i att inte få leva som man själv tror är rätt).
Tyvärr är jag medveten om att vi ibland kommit ganska långt ifrån denna grundläggande liberala tanke, trots att vi berömmer oss av att leva i liberala demokratier. Och både religiösa och anti-religiösa gör enligt mig övertramp och försöker inskränka den andres frihet när de är vid makten (av rädsla för varandra?). Vissa religiösa vill hindra homosexuella från att adoptera, med motiveringen att det kan skada tredje part, samtidigt som vissa icke-religiösa har svårt att acceptera pingstpastor Åke Greens rätt att göra uttalanden om homosexuella, som enligt min åsikt, hur klumpiga de än var, bör falla inom ramen för vad yttrandefriheten tillåter.
När ska vi tillåta varandra att ta ansvar för våra egna liv? Om det nu skulle visa sig skadligt för barn att växa upp i hem med homosexuella parförhållanden, så är det väl dessa homosexuella par som får ta på sig ansvaret för sina val, inte de religiösa som inte drev igenom en stopplag.
På samma sätt, får Åke Green ta ansvar för sitt synsätt (bl a genom att i stora delar av Sverige och världen betraktas som en knäppgök), men fängsla honom för guds skull inte.
Till sist mitt svar på din retoriska fråga: "ska vi i demokratins namn likställa sverigedemokrater, nazister, sossar, moderater och alla andra som lika bra eller lika lämpade att styra Sverige?".
Nej, det tycker inte heller jag. Nazister, och kanske också sverigedemokrater, går bort eftersom de inte respekterar demokratins grundregler. Däremot tycker jag att knäppgökar i allmänhet (religiösa och icke-religiösa) som respekterar demokratin, bör få rösta fram andra knäppgökar som bestämmer över mig. Förhoppningsvis kan vi påverka varandra till att respektera och slåss för andra personers rättigheter att välja sina åsikter och uttrycka dem praktiskt i sina liv. Det vinner vi ju alla på i längden. Och det tror jag faktiskt att de flesta religiösa och icke-religiösa håller med om, om de bara tänker igenom de möjliga konsekvenserna av motsatsen. Och det kräver inte så mycket eftersom det finns historiska exempel på både förtryck av religiösa under icke-religiösa regimer förtryck av icke-religiösa under religiösa regimer.
/Johan.
"skydd för minoriteter" - absolut, du har rätt det finns inbyggda mekanismer som balanserar den demokratiska stommen.
”så länge som jag inte skadar någon annan så har jag rätt att leva mitt liv som jag vill”
Det är nog här jag blir lite vilsen ibland, missförstå mig inte för jag tycker verkligen du argumenterar övertygande och bra... problemet jag ser är att vi har kommit så långt i historien, att demokratin i dagens form KANSKE spelar ut sin roll eller behöver uppdateras. Bolla citatet ovan några gånger så inser man att det mesta vi gör skadar andra. Om vi köper varor som är tillverkade av barn i u-länder så är det väl inte vidare bra?
Vad tror du Johan? Jag tror att vår demokrati är bra, men att den står på en skakig grund eftersom vi TROR att vi bara gör oss själva skada, medan vi i ett globalt samhälle tvingas inse att vi måste ha tuffare begränsningar för vad som är tillåtet inom demokratins ramar.
Vet att det är lätt att låta som en diktator här men jag börjar ibland undra om inte vi svenskar är lite självgoda och tror att "vår" version av demokrati, eller någon annan variant, är den ultimata. Svårt det här... att tänka utanför boxen.
Jag tror jag förstår vad du menar och förstår också problemet med friheterna. Men är också skrämd över vad som kan bli resultatet av de "tuffare begränsningar för vad som är tillåtet inom demokratins ramar" som du talar om. Jag skulle själv inte vilja bli indefinierad där av någon annan som har makten för tillfället, därav mitt extremt liberala resonemang vad gäller livsstilsfrågor.
Sen tycker jag väl i och för sig att vi redan i nuvarande demokratiska system ställer upp en hel del (bra) begränsningar för vad man får göra. Själv är jag som sagt av den åsikten att gränsen där bör dras vid fysisk skada, och också inkludera de fall där jag hindrar andra att fullfölja sina livsprojekt. Bevisbördan här bör tycker jag ligga hos den som hävdar att något är till skada för någon. Föreställer mig att det blir relativt lätt att påvisa att övergrepp o d är till skada, medan det blir svårare för de som vill stoppa homosexuellas adoptionsmöjligheter. Sen förstår jag också att dessa gränser till slut dras genom politiska beslut, och så var vi väl tillbaka på ruta ett...
Intressant att bolla med er.
/mvh Johan.
Ja verkligen bra resonemang... jag hamnar hela tiden i en paradox. Vi skulle, om demokratins ramar inte fanns, konstant hamna i mer trubbel än vi har nu. Men vi har likväl en massa trubbel nu. Titta på alla värdeundersökningar, kolla demografiska undersökningar, läs Jane Loevinger och Clare Graves så märker man att majoriteten av befolkningen i ett land utgörs av egocentriska eller etnocentriska medborgare. Allas rättigheter är självklara för många, men det gäller FÖRST och FRÄMST mig själv och/eller MITT land.
Det jag identifierar är att vi behöver människor som utvecklas till ansvarstagande och världscentriska medborgare där alla känner sympati för så många levande varelser man kan. Hur gör man detta inom demokratins ramar? Ett bra skolväsende kanske? Absolut, men så fort någon pratar om att människor måste/bör utvecklas (inte bara kunskaps/fakta mässigt) så får vi spader och tycker att vi har "våra rättigheter" att bara bry oss om oss själva...
Lite moment 22 är det allt.
tesformulering:alla är sig själv trogna, eller trogna sitt själv.att värna om det som uppfattas som ens ägodel(objekt) misstolkas ofta till att uppfatta ägaren(subjektet)som ägare av objektet.det stämmer inte eftersom det två inte är samma.
att äga är att inse att man (just då) inte äger det man trodde sig äga.
owned.försvenskat uttryck för en företeelse där man "biter sig själv i svansen".du äger inget,inte ens ditt förstånd då det hela tiden förändras.förutsättningarna för det objektifierande tänkandet förändras för varje uttalad tanke.tankarna är egendom,inte det som tankarna leder till.moment 22b.
Skicka en kommentar