SM i indoktrinering

Skrämmande är det i mina ögon att läsa hur barn i Sverige i dag genomgår regelrätta hjärntvättningceremonier. Det är ju inte så att det är någon nyhet för mig att detta pågår, inte bara på andra ställen, utan även här i Sverige. Det är bara lika rysligt att läsa om det - varje gång pastorerna gör sitt bästa för att säkra sin egen världsbilds framtid i de unga barnens hjärnor, med utstuderat precision. Man gör sitt bästa för att inskränka deras fria val och reella religionsfrihet genom att i tidig ålder tillrättalägga och tvätta de sockervaddsinvirade budskapen, förenkla och upprepa. Upprepa. Upprepa. Allt för att säkerställa att barnen skall kapitulera inför tanken om en God ("Gud är bara god mot mig") och allsmäktig skapande Gud, som är just den Gud som pastorn och pappa tror på. Jag antar att man inte nämner något om att det som barnen får lära sig inte bygger på någon som helst logik eller reell kunskap. Det är tro och önsketänkande byggt på vandrinssägner, nedskrivna och efter hand institutionaliserade inom ramen för ett kyrkligt auktoritetsbygge.

Pedagogikforskarna har nog en del att hämta inifrån frikyrkornas kapell i sommarhettan. Fast när man börjar tala i termer av "strategi" gällande samtalet med barnen - då är jag glad att forskningen inte kommit så långt och blivit så kall och beräknande kylig som kyrkornas erfarenhetsbaserade utlärningsmodeller. Resultaten talar sitt tydliga språk. Att sälja luftslott i tvåtusen år är bevis nog - Gud är ett säljande varumärke - en sjuhelvetes hjärnbacill. Och de varianter av buskap- kombinerat med pedagogik som inte lyckas förmedla sitt innehåll dör ut efter någon generation. Det påminner faktiskt lite om evolutionsteorin...

Läs mina andra inlägg om barn och religion här. Här handlar det om strategier kring hur man håller kvar barnen upp i tonåren.

Läs även andra bloggares åsikter om Religion, Barn, Indoktrinering, Hjärntvätt, Ateism, Frikyrkan

IQ inget bra mått

Att IQ är ett mått med begränsningar vad det gäller att bedöma människor är inte något nytt. Att en Dansk forskare möjligen kommit fram till en korrelation mellan grad av religiositet i ett land och genomsnittlig IQ nivå blir därför som mest ett relativt ointressant fynd. David Martin säger till Dagen att undersökningens slutsats att man blir dummare av att bo i ett land med hög religiositet är nonsens. Men är det egentligen vad undersökningen säger? Läser man i den andra av Dagens artikel så uttalar sig forskaren i fråga och säger att:

Men det betyder inte att man nödvändigtvis blir dummare om man tror på Gud, fastslår Helmuth Nyborg. Det betyder att man med stor sannolikhet redan är det, om man bor i ett mycket religiöst land.

Nu har jag inte läst forskningsrapporten, men här råder någonstans lite informationsbrist. Har David Martin läst rapporten eller har han bara fått den rapporterad till sig? I vilket fall baseras hela hans kritik på en i så fall felaktig tolkning av vad forskarteamet egentligen säger. Artikeln i Dagen bygger mycket på Politikens artikel där forskaren Helmuth Nyborg intervjuas. Att det ens kan kallas en nyhet är konstigt om man läser det här. Den danske forskaren hade redan för ett år sedan motsvarande resultat ute i tidningarna. Enligt dessa resultat skulle vår grad av religiositet i stor grad vara bestämt av vårt genetiska arv. Nåväl, vi borde egentligen vänta med att diskutera resultaten tills någon oberoende forskningsgrupp försöker replikera resultaten. Frågan är dock om det finns någon grupp som vill?

Kommentarer till Dagens artiklar
I både Dagen och Politiken uttalar sig en kristen tankesmedja Theos såhär:

hela det akademiska tankesättet har en religiös utgångspunkt, och att några av världens största tänkare har varit djupt religiösa

Det här är intressant. För mig som vetenskapare och därmed akademier är detta ett konstigt uttalande. Mitt akademiska tankesätt har en långt ifrån religiös utgångspunkt Det är fritt från auktoritetstro och på förhand givna svar (av typen Gud gjorde det, eller, det står i bibeln). Den vetenskapliga metoden är så långt ifrån religiösa dogmer man kan komma. Att några av världens största tänkare varit religiösa är inget konstigt historiskt sett. Att andelen vetenskapsmän som i dag tror på gud ligger långt under genomsnittet är även det lika fullt ett faktum. Att det finns en korrelation mellan utbildningsnivå och gudstro är ingen nyhet och kan möjligen kopplas samman med de nyfunna forskningsresultaten. Korrelationen mellan intelligensnivå och religiositet skulle i så fall vara en indirekt sådan. I länder med låg utbildningsnivå är det även troligt att religiositeten är hög.

Fria funderingar
Kan det ändå ligga något i påståendet att religion gör dig dummare? Jag funderar ett tag och inser att för att svara på det så måste man först reda ut vad som gör en person intelligent. Att det delvis är medfött är säkert sant. Denna faktor kan vi nog i och för sig bortse ifrån eftersom vi alla världen över i medel nog är rätt lika rent genetiskt. Att intelligens går att träna upp är också det en sanning. Att träna sig i olika tankesätt, kritiskt tänkande, ifrågasättande och problemlösning är något som torde påverka hjärnan att utveckla tankebanor som leder till högre IQ. Kan det finnas en poäng i att religion i sig dämpar det kritiska tänkandet samt det (vetenskapliga) problemlösningstänkandet? I religionens hjärta, framförallt den bokstavstroendes, ligger att lära sig att inte ifrågasätta. För barnet är ifrågasättandet - att ställa frågor, det som utvecklar dess förmåga att lösa problem och inhämta kunskap av oerhörd vikt. Kan det vara så att när samma barn i sin religiösa inskolning får som svar "för att det står i Torah/Koranen/Bibeln" förlorar delar av denna förmåga? Eller att den inte tränas lika väl och ofta?

Andra bloggares åsikter om Ateism, Sekulärism, Religion,IQ, Intelligens

Guds hemvist är i de tvetydiga begreppens lexikon

I bloggosfären har mordet på Engla aktualiserad den klassiska frågan om huruvida gud är god och allsmäktig på samma gång. Som vanligt är det svårt att få ett svar av någon typ som går att tolka för en vanlig dödlig, av de som säger sig vara kristna. Inte så konstigt enligt mig. I slutändan handlar det om att det är nödvändigt, för att upprätthålla den kristna tron, att de begrepp som vi använder när vi talar om gott och ont, allsmäktighet, vilja, mening, mirakel och liknande inte får ges en klar definition. Det handlar om begreppsbildning. Vad skulle hända om vi verkligen frågade oss huruvida gud samtidigt kan vara god och allsmäktig, och vi krävde att den som svarar på frågan använder sig av ordens innebörd, som de används i vardagen. Vi vet alla vad vi menar när vi säger god, eller ond. I stort. Vi vet vad vi menar när vi säger allsmäktig, eller omnipotent. Det skulle då helt enkelt vara omöjligt att svara ja på frågan huruvida gud samtidigt är god och allsmäktig. Om du som individ stod på och såg någon drunkna eller dödas, fast du hade all möjlighet att utan risk för egen person, rädda vederbörande. Du gör det till råga på allt gång på gång, år ut och in. Du kanske till och med är den som iscensätter drunkningsolyckorna och barnamorden. Finns det någon här som skulle tveka att kalla dig ond? Om du dock verkligen var god, i hjärtat, och inte kunde rädda personen som drunknade. Finns här då någon som skulle kalla dig allsmäktig?

Denna användning av orden gäller inte när vi pratar om gud. Det är då nödvändigt att svänga till orden och säga, jag vet inte riktigt hur det funkar, eller, det är svårt det där. En hel hög av ursäkter, alla lika intetsägande flödar normalt sett ut ur den utfrågade personens mun. Nu hittade jag faktiskt ett exempel där en kristen, som jag tolkar det, klart och tydligt skriver att gud, givet att han finns, inte både kan vara allsmäktigt och god.

Tesen kring begreppsbildning kan även drivas när det gäller hur bibeln skall tolkas. Orden byter mening, orden har tvetydig mening, orden bör tolkas utifrån situation till situation, de bör ses som metaforer. Hade det inte varit så - då hade vi, likt vissa fundamentalister tvingats erkänna oss till en verkligt rutten bronsåldersmoral, där dödsstraff, aga, förnedring, ojämlikhet, barnamord, kvinnomord, tortyr tillhör en vanlig människas av gud godkända vardag.

Det är denna tvetydighet och brist på klarhet i begreppsbildningen som skiljer religion från riktigt kunskap - där utgångspunkten är en vilja att enas om begreppen, så att vi alla kan prata samma språk och uppnå en gemensam förståelse och beskrivning av de fenomen vi ser omkring oss.

Vi kan som exempel nämna det som Pekka skriver på orsakverkan där ett mirakel skulle kunna definieras som att en fotograf lyckades fotografera den misstänkte mördaren av Engla, strax innan dennes brott. Inte nog med att det är ett väldigt tamt mirakel - det är ytterligare ett exempel på hur förvriden och selektiv den troendes verklighetsuppfattning lätt blir. Det är lätt att se miraklet, men inte lika lätt att se att Engla själv inte var värd att räddas av ett mirakel. Vad hade hon gjort världen för ont? Frågar jag den gud jag inte tror på.

Gud bor i orden, de dåligt definierade, de luddigt uttryckta, de tvetydigt tolkade - det är där du finner hans rike på jorden.

I said that.

Svenskan om den misstänkte gärningsmannens erkännande.

Engla, Dödsstraff, Tidningen Dagen, Teologi, Bibeln, Fundamentalism, Religion, Moral, Begreppsbildning, Gud, Religion